Foto: Tina Axelsson.
Var kommer du ifrån?
Jag är född i Göteborg. Sedan vid 10 års ålder, mot min vilja, flyttar jag och min familj till Kalmar. Vilket visar sig vara ett lyckokast. Efter 2 års gråtande hittar jag mitt universum; Musikhuset. Börjar spela i popband, rockband, militärorkestrar, symfoniorkestrar, jazztrios etc. Sedan dräneras Kalmar på folk att spela med. Flyr tillbaka till Göteborg när skolan är slut. Jobbar på Arla och spelar på kvällarna. Börjar turnera och säger upp mig . Ägnar mig på heltid åt musik och flyttar till allt fler jobb i Stockholm. Trivs här.
Några höjdpunkter från ditt yrkesliv
Den första teaterproduktionen jag komponerade musiken till var teater Scenarios Vi drömmer, vi hoppas och den lyckan jag kände när jag fick sätta tänderna i den är svårslagen. Jag har sedan Jag dess gjort musik till ett stort antal teater-, tv-, radio-, webb- och dansproduktioner. En absolut höjdpunkt var när jag fick göra all musik till tv-produktionen Showroom, med en producent som verkligen experimenterade. Vinjetten var en marsch. Ytterligare höjdpunkter från mitt turnerande är förstås Urban Turban live i Roskilde och Ragnarök live i Tokyo. Ett år ägnade jag mycket tid åt att bygga upp en musikportal med min musik kallad ”Undertoner”. Ett projekt jag är väldigt stolt över. Den används numera flitigt av SR, SVT och diverse produktionsbolag.
Har arbetat mot vuxen publik och ung. Under senare till blir jag lite extra varm när jag tänker på Tre systrar och Losern o skönheten Uppsala stadsteater, Natten är dagens mor Göteborg Stadsteater, Dylansällskapet och Da-da-da Stockholm Stadsteater, De sista trollen Malmö stadsteater, Marmelad och Signal Claire Parsons Co.
När vi gjorde Signal på Dansens Hus, så var det lite pionjäranda över det. Obruten mark som vi erövrade. Ett stressigt men fantastiskt projekt. När Viktor – ändrat i en sista stund – på genrepet tog upp en ur publiken vars rörelser Viktor speglade, en vackert koreograferad ”följa-John-lek” blev jag oerhört rörd. Det var fantastiskt på så många sätt.
Varför vill du arbeta med föreställning för barn och unga?
Det roliga och utmanande med att jobba med barn och unga är att man måste hitta den där ytan, den gemensamma nämnaren för alla åldrar som berör, skaver och häpnar. Eftersom man måste utgå ifrån sig själv, men ta hänsyn till vilka man gör det för.
När man jobbar med dans, är det ju heller ingen text/dialog förklarar utan rörelser, ljud, ljus och scenografi skapar verket. När man arbetar mot barn och unga är detta lättare då de har närmare till att uppleva saker intuitivt. Blir lättare roade och förförda av kroppsliga rörelser och behöver sällan ha saker i kronologisk ordning eller nån pedagogisk begriplighet. De skapar ofta sina egna tolkningar. Närheten till det intuitiva, abstrakta och att få göra saker stort, ”få måla med den stora penseln” gör arbetet väldigt lustfyllt. Claire Parsons utforskar och hittar ofta något intressant i skärningspunkten mellan det existensiella och det komiska.
Barnprovpubliken är speciell. De är inte artiga och civiliserade utan man kan lätt se om de häpnar, blir uttråkade, skrattar, rör sig, kollar runt omkring, sugs in, zoomar ut. De omedelbara reaktionerna gör att det blir lätt att förstå sin föreställnings styrkor och svagheter. Det är kanske dessa reaktioner som gör att man är lycklig över att få arbeta mot barn och unga. Det blir liksom på riktigt.